Idag har varit en speciell dag för mig. Jag vaknade upp med förkylning, feber och världens mensvärk. Vi skulle ha gäster över på lunch och jag försökte vara så trevlig och glad som möjligt, men det var riktigt svårt. Jag önskade bara att jag var hemma i min säng och kunde lägga mig i fosterställning och ha en pappa som kom in med Alvedon och en massa andra bra saker. Saknade att ha min bror som alltid får mig på gott humör och mamma som får mig att bli lugn och som säger "det löser sig". Så jag gjorde något som jag vet att jag inte borde göra: jag smsade mamma och sa att jag inte mådde bra, för att få lite medlidande men, precis som jag visste, så gjorde hennes sms "oj det var inte kul, tänker på dig" inte saken bättre. 

Hejsan! 

Hej på er! Min dator vill fortfarande inte samarbeta, så tyvärr blir det inga bilder idag heller. Men jag skall försöka beskriva allt med en så målande förklaring som möjligt. Nu har jag varit här i några dagar. Jag har inte riktigt kommit in i de dagliga rutinerna än, då barnen ej har börjat skolan/nursery än. Men jag börjar redan känna mig mer hemmastadd här. Jag har varit i byn och spanat in den (dock bestod den nästan bara av en kyrka, en skola och en pytteliten affär). Kyrkan kunde jag tyvärr inte komma in i, då den var låst, men den såg riktigt mysig ut på utsidan. Den var liten och väldigt "brittisk". Sådär lagom lantlig. Det kändes speciellt när jag var inne i affären och det första som jag såg när jag kom in var en stor hylla fylld med alkohol/sprit. Har inte riktigt vant mig vid att de inte har bolaget här.

Idag var jag, T (mamman), barnen och W (hunden) i en större by (kommer inte ihåg namnet på den, men kommer troligtvis skriva om den mer i bloggen andra dagar. Minns i alla fall att det lät som Alton, men inte var Alton utan en annan by, som tydligen var något mindre än Alton, men finare.). Om jag fattade det rätt så var denna byn något mindre än Borås. Den var fantastiskt vacker och mysig. T köpte latte till henne och mig, och sedan gick vi med barnen och W på en liten slinga längs med en damm där det fanns en massa ankor som barnen fick mata. Här kommer jag nog spendera mycket till med W och K (yngsta barnet, dottern som är 2). Det var jättefint längs med vattnet! Det var mysigt att gå och prata med T och se barnen springa runt och mata ankorna. Jag fick chansen att ställa en del praktiska frågor till T som jag har gått runt och tänkt på en del, vilket va skönt. Jag tycker att jag snabbt får klargöra saker som dyker upp, så snabbt som möjligt. T är väldigt enkel att prata med. Hon är väldigt down to earth och påminner mig ofta om att "inga frågor är för dumma för att ställa". Barnen har för övrigt börjat testa mig lite mer nu. Framför allt killarna. T lämnade mig ensam hemma med barnen i några timmar mitt på dagen idag och hon bad mig att låta dom vara ute mesta delen av dagen, för att de hade tillbringat hela morgonen framför TVn. Men när hon hade åkt hemifrån kändes det hopplöst att försöka få dom att gå ut ur huset (vilket påminde mig om när jag var liten och inte ville gå ut på rasterna i skolan, så det var förståeligt). Jag tycker att det är roligt att killarna (och K för den delen) är så lättroade. Då slipper jag känna mig tråkig liksom. Och dom leker gärna med varandra.

Nu ikväll skulle jag laga mat åt barnen (vilket blev min första måltid som jag gjorde, för T har hela tiden varit med i köket och visat vad hon brukar laga och så de andra dagarna). Jag bestämde mig för att laga en rätt som vi brukar äta i min familj. Vi kallar den för "Farmors", för min farmor brukade laga den för min pappa när han var liten. Det är egentligen bara kyckling, ris, ärtor, inlagd paprika och en sås på vispad grädde, majonäs och curry. Allt läggs i en form och toppas med den vispade såsen och ställs in i ugnen i några minuter. Men de hade ingen curry hemma, så jag tog sweet chilisås istället och tog inte heller i inlagd paprika (för de hade inte det hemma, och jag gillar inte heller det). Jag tyckte själv att rätten blev en riktig hit! Så tyckte nog även K för hon åt upp allt som hon fick på tallriken i ett nafs. T smakade på det och sa att hon tyckte att det va sjukt gott och att hon önskade att jag kunde laga det för henne och N (hennes man) någon kväll (dom äter alltid senare på kvällen, när han kommer hem från jobbet). Men killarna tyckte verkligen inte om det, tyvärr. Men vad ska man säga. Man kan inte tycka om allt här i världen! Men det var synd att de inte gillade det, för denna rätt är väldigt enkel att göra, och även nyttig och bra för barnen. Men jag får ta nya tag imorgon, eller på måndag kanske det blir.

Just nu sitter jag med en kopp kaffe och läser "The fault in our stars" vilken jag tycker att alla skall läsa. Jag har bara läst en tredjedel än så länge, men jag är helt fast i den, så den kommer jag snabbt läsa ut. Jag vet inte om det är den, eller det faktum att jag gör denna resa på "egen hand" (för en gångs skull i mitt liv), men jag har börjat fundera mycket över mitt liv nu när jag är här och hur lyckligt lottad jag är för att jag mår bra och får leva ut min dröm, och inte minst för att jag är omgiven av så fantastiska människor! Och jag försöker påminna mig själv om att jag inte behöver sätta någon press på mig själv nu när jag är här, utan bara göra mitt bästa, ha kul och ta dagen som den kommer.

Imorgon skall jag bland annat övningsköra med antingen T eller N. Jag skall alltså för första gången i mitt liv köra på vänster sida av vägen, och med manuell dessutom! Spännande!! Jag hoppas att det kommer gå bra! För er som undrar så har jag redan börjat tänka på engelska för det mesta, och jag har även börjat prata för mig själv på engelska (ja, jag tillhör den sortens människor som väldigt ofta pratar högt för sig själva, tror jag har fått det från min pappa). Det är riktigt coolt tycker jag! Jag undrar hur det kommer vara när jag har bott här ett år. Jag kommer förhoppningsvis skriva snart igen. Ha dé!

Hej på er! Min dator vill fortfarande inte samarbeta, så tyvärr blir det inga bilder idag heller. Men jag skall försöka beskriva allt med en så målande förklaring som möjligt. Nu har jag varit här i några dagar. Jag har inte riktigt kommit in i de dagliga rutinerna än, då barnen ej har börjat skolan/nursery än. Men jag börjar redan känna mig mer hemmastadd här. Jag har varit i byn och spanat in den (dock bestod den nästan bara av en kyrka, en skola och en pytteliten affär). Kyrkan kunde jag tyvärr inte komma in i, då den var låst, men den såg riktigt mysig ut på utsidan. Den var liten och väldigt "brittisk". Sådär lagom lantlig. Det kändes speciellt när jag var inne i affären och det första som jag såg när jag kom in var en stor hylla fylld med alkohol/sprit. Har inte riktigt vant mig vid att de inte har bolaget här.

Idag var jag, T (mamman), barnen och W (hunden) i en större by (kommer inte ihåg namnet på den, men kommer troligtvis skriva om den mer i bloggen andra dagar. Minns i alla fall att det lät som Alton, men inte var Alton utan en annan by, som tydligen var något mindre än Alton, men finare.). Om jag fattade det rätt så var denna byn något mindre än Borås. Den var fantastiskt vacker och mysig. T köpte latte till henne och mig, och sedan gick vi med barnen och W på en liten slinga längs med en damm där det fanns en massa ankor som barnen fick mata. Här kommer jag nog spendera mycket till med W och K (yngsta barnet, dottern som är 2). Det var jättefint längs med vattnet! Det var mysigt att gå och prata med T och se barnen springa runt och mata ankorna. Jag fick chansen att ställa en del praktiska frågor till T som jag har gått runt och tänkt på en del, vilket va skönt. Jag tycker att jag snabbt får klargöra saker som dyker upp, så snabbt som möjligt. T är väldigt enkel att prata med. Hon är väldigt down to earth och påminner mig ofta om att "inga frågor är för dumma för att ställa". Barnen har för övrigt börjat testa mig lite mer nu. Framför allt killarna. T lämnade mig ensam hemma med barnen i några timmar mitt på dagen idag och hon bad mig att låta dom vara ute mesta delen av dagen, för att de hade tillbringat hela morgonen framför TVn. Men när hon hade åkt hemifrån kändes det hopplöst att försöka få dom att gå ut ur huset (vilket påminde mig om när jag var liten och inte ville gå ut på rasterna i skolan, så det var förståeligt). Jag tycker att det är roligt att killarna (och K för den delen) är så lättroade. Då slipper jag känna mig tråkig liksom. Och dom leker gärna med varandra.

Nu ikväll skulle jag laga mat åt barnen (vilket blev min första måltid som jag gjorde, för T har hela tiden varit med i köket och visat vad hon brukar laga och så de andra dagarna). Jag bestämde mig för att laga en rätt som vi brukar äta i min familj. Vi kallar den för "Farmors", för min farmor brukade laga den för min pappa när han var liten. Det är egentligen bara kyckling, ris, ärtor, inlagd paprika och en sås på vispad grädde, majonäs och curry. Allt läggs i en form och toppas med den vispade såsen och ställs in i ugnen i några minuter. Men de hade ingen curry hemma, så jag tog sweet chilisås istället och tog inte heller i inlagd paprika (för de hade inte det hemma, och jag gillar inte heller det). Jag tyckte själv att rätten blev en riktig hit! Så tyckte nog även K för hon åt upp allt som hon fick på tallriken i ett nafs. T smakade på det och sa att hon tyckte att det va sjukt gott och att hon önskade att jag kunde laga det för henne och N (hennes man) någon kväll (dom äter alltid senare på kvällen, när han kommer hem från jobbet). Men killarna tyckte verkligen inte om det, tyvärr. Men vad ska man säga. Man kan inte tycka om allt här i världen! Men det var synd att de inte gillade det, för denna rätt är väldigt enkel att göra, och även nyttig och bra för barnen. Men jag får ta nya tag imorgon, eller på måndag kanske det blir.

Just nu sitter jag med en kopp kaffe och läser "The fault in our stars" vilken jag tycker att alla skall läsa. Jag har bara läst en tredjedel än så länge, men jag är helt fast i den, så den kommer jag snabbt läsa ut. Jag vet inte om det är den, eller det faktum att jag gör denna resa på "egen hand" (för en gångs skull i mitt liv), men jag har börjat fundera mycket över mitt liv nu när jag är här och hur lyckligt lottad jag är för att jag mår bra och får leva ut min dröm, och inte minst för att jag är omgiven av så fantastiska människor! Och jag försöker påminna mig själv om att jag inte behöver sätta någon press på mig själv nu när jag är här, utan bara göra mitt bästa, ha kul och ta dagen som den kommer.

Imorgon skall jag bland annat övningsköra med antingen T eller N. Jag skall alltså för första gången i mitt liv köra på vänster sida av vägen, och med manuell dessutom! Spännande!! Jag hoppas att det kommer gå bra! För er som undrar så har jag redan börjat tänka på engelska för det mesta, och jag har även börjat prata för mig själv på engelska (ja, jag tillhör den sortens människor som väldigt ofta pratar högt för sig själva, tror jag har fått det från min pappa). Det är riktigt coolt tycker jag! Jag undrar hur det kommer vara när jag har bott här ett år. Jag kommer förhoppningsvis skriva snart igen. Ha dé!

Hej på er! Förlåt för att jag inte har skrivit på länge. Men jag har haft fullt upp och min laptop vägrar samarbeta med mig. Men nu är jag i alla fall i mitt underbara England. Flygningen hit gick bra och familjen verkar helt fantastisk! När jag kom hem till familjen i tisdags, så kom även. Deras tre små kusiner dit (som typ är i samma ålder som "mina barn"). Dem stannade över natten och åkte hem igår vid lunch. Sedan stack även min familj och åkte hem till kusinerna och stannade där över natten, så jag fick vara ensam hemma med hunden Whiskey (som är jättegullig) över natten. Han och jag gick på en lång promenad (och jag måste säga att när man kommer från landet i Sverige, där man får lov att gå runt vart man vill, och sedan bor på landet i England, där det känns som sött allt är privat mark och man knappt fåmåfå någonstans, ja då blir man lite ställd). Sedan dammsög jag i huset och gjorde middag till mig. Efter det packade jag upp mina resväskor och avslutade kvällen med att skypa med Anton i timmar (!!!). Jag tyckte det var så jobbigt att vara någon så nära så man kan se och prata med varandra, men inte kunna träffas på riktigt. Ville bara krama om honom liksom. 

Jag har inte fått någon hemlängtan, men jag har fortfarande inte riktigt fattat att jag skall bo här i ett år. Jag har ännu inte lärt känna byn, för jag har i princip bara varit i huset. Men jag funderar på att gå runt med W idag och se mig omkring mer. 

Jag har fått höra att min Engelska är riktigt bra av både min nya "mamma" och hennes brors fru, vilket är en stor lättnad. Jag känner även själv att jag fattar allt de säger och att Engelskan flyter på bra. Jag är mer nervös över när jag skall laga mat för barnen ikväll. Familjen verkar vara väldigt hälsosam, vilket är en lättnad, men det är det där med att barnen skall tycka om maten också. Men jag tror jag skall steka lite kyckling och fixa lite ris med ärtor i och en sallad idag. Det brukar gå hem hos barn. 

Jag och några andra svenskar som är au pairer nu i England har en grupp tillsammans på fb, och vi har börjat planera vårt första möte, i London. Troligtvis skall vi ses nästa helg. Jag längtar!! 

Jag skall försöka blogga oftare! Ha dé! 

...väntar aldrig för länge... har jag hört. Men snart är det dags! Dock tycker jag att det är svårt att börja packa. Jag vill gärna packa så sent som möjligt för att jag fortfarande skall kunna använda de saker som jag vill packa ned till England. Det känns dock hela tiden som att jag borde börja packa. Och kanske borde jag göra det. Det känns även som att jag troligtvis kommer glömma packa ned en massa saker, saker som jag inte har tänkt på kan vara med att ta med sig. Till exempel saker som inte behövs för tillfället, men som kanske kommer behöas om några månader. Vinterkläder till exempel. 

Idag har jag varit och handlat en maaaaassa mat. Imorgon skall jag nämligen ha min avskedsmiddag med mina närmsta vänner, och ja... Om det är något som jag har gemensamt med mina vänner så är det att vi alla ÄLSKAR mat! Jag skall bjuda på tacos. för vem gillar inte det liksom? Så nu har jag stått och stekt köttfärs i timmar (och kyckling för ett mer veg. alt.). Imorgon skall jag även steka quorn. 

Jag har även städat lite här hemma och planerat dukning. Var också ute en runda med Pysen i skogen. 

Mamma jobbar i Spanien denna vecka, så det är bara jag, brorsan och farsan hemma, vilket betyder -> tjockismat!! Idag skall vi kirra hemmagjord pizza. Mumma! 

Ha dé. 

Har inte tagit en massa roliga bilder, så här får ni en bild på min lunch som jag käkade idag. Räksallad går alltid hem hos mig! 

Har även införskaffat mig en ny mobil. Ny och riktigt modern! Nä, men skämt och sido. Jag behöver ha med mig en extra mobil när jag är i England. Kontantkortet till denna kommer betalas av min au pair-familj. 

Saknar dessa mobiler! Man kan inte göra så mycket med dem, men de går aldrig sönder och batteriet håller i evigheter. De kan det som en mobil skall kunna göra -> RINGA! 

Hej på er! 

Idag är det bara EN VECKA KVAR tills jag reser iväg! Jag kan knappt fatta att det är sant! Igår gick jagrunt i Göteborg hela dagen och sa farväl till denna underbara stad. Jag började dagen med shopping, med min goa vän Annika. Jag köpte de sista sakerna som jag behövde ha köpt inför resan. Vi hade det riktigt mysigt! Sedan lunchade jag med mamma på en jättemysig köttrestaurang på Järntorget, A Hereford Beefstouw. Maten var helt underbar och servicen var fenomenal.    Så dit går jag jättegärna igen. 

När mamma hade stuckit tillbaka till sitt jobb stannade jag kvar i stan och gick runt där några timmar för mig själv och tog ett farväl av Götet. Jag gick runt i små affärer som jag annars bara brukar gå förbi och inte lägga märke till. Jag stannade även förbi på Espresso House och köpte en vaniljlatte och satte mig på en parkbänk utanför Domkyrkan och njöt i solen. Hade helt enkelt en perfekt dag! 

På menyn stod det lite kul info om grillen, bordet, servetten, kniven och tallriken. På den lilla lappen som ni ser till vänster på bilden, skrev man upp sin meny (vad man önskade för kött, hur den skulle vara grillad, om man ville ha sås till, och vilken i sånna fall, om man ville ha kryddsmör på köttet, vad för potatis man ville ha till köttet och om man ville ta grönsaker. Mycket smart tycker jag! 

Salladsbuffén var riktigt fin! 

Jag beställde Oxfilé (medium rare) med vitlökssmör, bakad potatis med créme fraiche, bea och sallad till det.

Ville man kunde skicka ett kort till någon medan man väntade på sin mat. Restaurangen betalade portot åt en.

En av sakerna som jag köpte var nya joggingskor. Men jag var så nöjd med mina gamla, så jag köpte likadana, fast uppdaterade och förbättrade. Jag provade naturligtvis mina nya skor igår när jag var ute och sprang och de var helt fantastiska! Det kändes som att jag bara flög fram i skogen! 

Idag blir det nog ingen jogging för mig. Jag känner mig väldigt trött och eftersom jag inte brukar vara det så tror jag att jag bör lyssna på min kropp och ta det lite lugnt. Ofta när jag känner mig som jag gör idag så brukar jag sticka ut ändå, men så vaknar jag upp med feber dagen efter. Men idag har jag ridit min lilla ponnyplutt Daffe. Ha är så otroligt söt och jag älskar han obeskrivligt mycket.

Idag skall jag nog börja packa lite mer inför resan. 

Ha dé! 

Nu börjar det pirra ordentligt i magen. Resfebern ökar och tankarna flyger omkring i mitt huvud. Jag vill bara komma iväg till England nu, men jag är samtidigt väldigt nervös. Folk säger massa olika saker till mig. Vissa önskar mig lycka till och säger att de är avundsjuka för att de också vill göra den resan som jag skall få göra. Men vissa säger att det finns jättestor risk för att jag kommer bli utnyttjad till att bara städa och göra andra sysslor och inte alls ha roligt i England. Och vissa varnar mig för att hemlängtan kommer vara fruktansvärd. Jag har aldrig haft hemlängtan innan, även fast jag har varit borta från min familj många gånger (på resor och när jag pluggade i Spanien och Skottland mm.), så jag vet inte riktigt hur jag kommer hantera det. Samtidigt sa min kompis att hennes syster, som har varit i USA och jobbat som au pair ett år, inte längtade hem någonting. 

Jag tror att det är inställningen som är viktigast nu när jag kommer till England. Tror att resan kommer bli mycket mer lyckad om jag går in med inställningen att; Jo visst det kanske blir tufft ibland, men jag skall göra mitt allra bästa, och nu skall jag verkligen få leva ut min dröm. Jag skall ha så roligt som möjligt, lära känna nya människor, ta del av ny kultur och samla på mig så mycket erfarenhet som möjligt. Är det något som inte går som jag trott/hoppats på så har jag ju alltid lärt mig något nytt! 

Tiden går så otroligt snabbt, men ändå långsamt. Jag sticker om drygt en vecka, vilket känns som väldigt kort tid, med tanke på att jag har längtat efter detta sedan jag gick i högstadiet. Tänk att min dröm snart går i uppfyllelse! 

Ha dé!