Nu börjar det pirra ordentligt i magen. Resfebern ökar och tankarna flyger omkring i mitt huvud. Jag vill bara komma iväg till England nu, men jag är samtidigt väldigt nervös. Folk säger massa olika saker till mig. Vissa önskar mig lycka till och säger att de är avundsjuka för att de också vill göra den resan som jag skall få göra. Men vissa säger att det finns jättestor risk för att jag kommer bli utnyttjad till att bara städa och göra andra sysslor och inte alls ha roligt i England. Och vissa varnar mig för att hemlängtan kommer vara fruktansvärd. Jag har aldrig haft hemlängtan innan, även fast jag har varit borta från min familj många gånger (på resor och när jag pluggade i Spanien och Skottland mm.), så jag vet inte riktigt hur jag kommer hantera det. Samtidigt sa min kompis att hennes syster, som har varit i USA och jobbat som au pair ett år, inte längtade hem någonting. 

Jag tror att det är inställningen som är viktigast nu när jag kommer till England. Tror att resan kommer bli mycket mer lyckad om jag går in med inställningen att; Jo visst det kanske blir tufft ibland, men jag skall göra mitt allra bästa, och nu skall jag verkligen få leva ut min dröm. Jag skall ha så roligt som möjligt, lära känna nya människor, ta del av ny kultur och samla på mig så mycket erfarenhet som möjligt. Är det något som inte går som jag trott/hoppats på så har jag ju alltid lärt mig något nytt! 

Tiden går så otroligt snabbt, men ändå långsamt. Jag sticker om drygt en vecka, vilket känns som väldigt kort tid, med tanke på att jag har längtat efter detta sedan jag gick i högstadiet. Tänk att min dröm snart går i uppfyllelse! 

Ha dé!