Okej, om jag skall vara helt ärlig så är jag inte supertaggad på att skypea nu för tiden. Jag vill tillbringa så mycket tid som möjligt åt att njuta av min sista tid här i England. Det är mycket som fixas och planeras och dagarna flyger iväg. Jag har redan nu fyllt en resväska (23 kg) som mamma kommer ta med sig hem efter att vi har rest runt här nästa vecka. Och just nu håller jag, Jelena och Ronja på att göra en scrap book för Niki, eftersom sista gången vi träffar henne kommer vara på fredag kväll, då hon har en avskedsmiddag hemma hos sig. Sedan åker hon hem. Så idag stack vi till Boots och skrev ut ca 90 kort på oss och Niki. Sedan stack vi hem till Jelenas och bestämde hur vi vill klistra in fotona i boken och vad vi vill skriva in den. Imorgon eller torsdag skall vi förhoppningsvis göra klart den helt, så vi kan ge den till henne på fredag. När vi satt och fixade med scrap booken, så tänke jag för mig själv, att detta måste ju ändå vara en av de bästa gåvorna man kan ge någon. Och det sammanfattar vår tid tillsammans så himla bra. Jag har också köpt en scrap book, men jag har bestämt mig för att skriva ut bilderna hemma i Sverige, med min egna skrivare, så det blir billigare än att skriva ut dem på boots. Dock skall jag ta med den till puben imorgon kväll och till Nikis på fredag, så att mina kompisar kan skriva in den.

Denna helg sprang iväg så himla fort och jag hade det så himla bra. I lördags stack jag på en festival i Newbury, en festival som Vodafone anordnade för välgörenhet. Jag stack dit med Ronja, Malta, Ali, Alis mamma och hennes pojkvän, Alis lillasyster och Storebror med sin flickvän och deras barn. Festivalen var väldigt barnvänlig med en massa roliga aktiviteter och naturligtvis var vi mer barnliga än barnen och ville prova på allt från sumobrottning till hinderbanor. Anledningen till varför vi stack till festivalen var för att Ali jobbar för Vodafone, i Newbury och han sålde festivalbiljetterna till oss. Han berättade för mig att Vodafone var först med mobiltelefoner, och deras första mobilsamtal (alltså det första mobilsamtal som någonsin gjorts i historien) var från Newbury (precis där han jobbar) till London. Så himla coolt!

På kvällen stack jag hem för att sitta barnvakt. Dagen därpå tillbringade jag i London med Ronja, Malta, Ali, Niki och Nikis två vänner från Österrike. Vi började dagen med shopping. Jag köpte en långklänning, en resväska, tre par tunna hälstrumpor i nylon och två par skor (ett par vita sneekers och ett par sandaler).  Jag köpte allt på primark och betalade sammanlagt under 40 pund, vilket är sjukt billigt, med tanke på vad jag köpte. Efter all shopping gick vi bara runt i staden och njöt av vår sista dag i London som au pairer. Ja, för så är det faktiskt. Nästa gång jag åker till London kommer det inte vara som au pair, utom som turist, vilket känns helt sjukt. Något annat som känns helt sjukt är något som jag tänkte på idag när jag lade fram min sexårings kläder inför imorgon. Då tänkte jag; detta är sista gången jag gör detta, för imorgon går han på sommarlov. Det är så mycket som är ”sista gången” nu. Och det händer så fort så jag hinner liksom inte smälta det. Jag förstår det inte riktigt. Jag kommer nog förstå det först när jag har kommit hem till Sverige och förstå då kommer jag nog börja smälta det. För just nu kör jag bara på, utan att hinna stanna upp och tänka på vad som egentligen händer och kommer hända. Men det kanske är positivt. Kanske jag inte vill veta vad som händer. Jag vill bara leva i nuet.

Det är en sådan konstig känsla jag har. Jag vill inte lämna England och mina underbara vänner. Jag vill inte lämna detta liv och avsluta detta kapitel. Men samtidigt räknar jag dagarna tills jag sitter på planet hem. Varför kan man inte ha båda delarna? Det jag längtar mest efter, naturligtvis längtar jag efter mina vänner och familj, men jag saknar verkligen efter att vara ”hemma”. Att kunna strosa omkring precis som jag vill, kunna äta av all mat vi har i kylskåpet, kunna bjuda hem mina vänner när jag vill, kunna slappa i soffan med fötterna på bordet och spela gitarr så högt jag kan och sjunga hellre än bra utan att behöva bry mig om min omgivning (mina föräldrar säger alltid att de älskar när jag sjunger och spelar gitarr, hur mycket sanning det ligger i det vill jag inte veta). Jag längtar också efter att kunna planera mina dagar som jag vill. Fastän jag kommer börja plugga (om jag kommer in) kommer jag ändå kunna styra över min tid på ett helt annat sätt.

Men jag vill inte säga farväl, jag vill verkligen inte det. Ni vet den där känslan man hade när man var liten och det var något som man inte ville göra. Då brukade jag förklara för mamma hur jag kände och om det var något som jag verkligen inte ville göra, då kunde hon oftast rätta till det och få mig att må bättre. Just nu vill jag berätta för mamma, be henne fixa så att jag inte behöver säga farväl till detta liv. Men det spelar ingen roll hur mycket jag skulle be henne om att fixa detta, för inte ens min supermamma kan fixa detta. Detta är något jag måste göra, även fast det kommer vara det svåraste jag någonsin har gjort. Men jag tar ett steg i taget. Jag har fortfarande en stund kvar.

Ha dé!

Helgen blev verkligen inte som planerat. Jo, fredagskvällen tillbringade vi hos Niki, och hon bjöd på en god middag. Det blev riktigt lyckat. Men resten av helgen blev lite spontan. Vi drog på lördagsmorgonen till West Wittering Beach. Vädret var helt magiskt och så även havet. Jag var där med: Ronja, Jelena, Malta, Niki (och Nikis värddöttrar), Aaron och Ali. Vi lekte som barn i sanden, byggde sandslott och grävde ner oss. Vi plaskade och skrattade i vattnet. Vi levde och njöt som om det ej skulle komma en morgondag. Jag brände mig, såklart, men nu har jag blivit brun tack vare det (ja, jag är en sådan person som blir bränd väldigt lätt men sedan brun). Idag när jag träffade Ronja, Niki och Jelena (som ingen av dem har lätt för att bli bruna) så blev de lite avis att jag kunde bli brun. Men du är ju svensk, och sååå blond, du skall inte kunna bli brun. Haha

På lördagskvällen satt jag barnvakt och då skypeade jag men Ronja och Karina. Ronja satt också barnvakt på kvällen. Vi skypeade även med våra andra kompisar, som var hemma hos Ali, då de inte behövde sitta barnvakt. Det var så himla kul att få prata med Karina igen (Karina stack ju hem till Tyskland igen för några månader sedan och jag saknar henne så himla mycket). Jag tillbringade största delen av söndagen i Peef (Petersfield). Först drog jag hem till Ali, där våra andra kompisar fortfarande var) och på kvällen käkade vi middag på pizza express och rundade av på Red Lion.

Denna vecka har vädret varit helt underbar. Sjukt varm och klarblå himmel. Så både igår kväll och denna kväll stack jag iväg med min värdmamma och barnen till min värdmammas kompis och badade i hennes swimmingpool. Det var så sjuuuukt gött. Jag är ju så van vid att alltid kunna avsluta kvällen i sjön hemma i Sverige och jag saknar det. Så det var gött att i alla fall ha en pool att svalka av sig i.

Det känns så himla konstigt att jag snart åker hem. Efter denna vecka är det bara en vecka kvar tills jag skall resa runt med min mamma. Jag pratade med Ali, så han kommer följa med oss den dagen vi åker till Isle of Wight (torsdagen till fredagen). Som jag nämnt innan så kommer han därifrån, så han kommer kunna guida oss runt. Jag ser verkligen fram emot det!

Nu skall jag dra till peef, Red Lion och säga adjö till min au pairvän Emma (fån Holland). Hon sticker nämligen hem nu. Varje vecka säger jag adjö till goda vänner. Det är tufft. Vi har kommit varandra så himla nära. Men det är väl så livet är ibland. Det är dags för att avsluta kapitlet och starta ett nytt.

Hörde förresten att Sverige vann U21-EM!! Jippie!!! Kan tänka mig att alla är superglada där hemma! Jag är också riktigt glad och sjukt stolt över att vara svensk.

Ha dé!