Okej, om jag skall vara helt ärlig så är jag inte supertaggad på att skypea nu för tiden. Jag vill tillbringa så mycket tid som möjligt åt att njuta av min sista tid här i England. Det är mycket som fixas och planeras och dagarna flyger iväg. Jag har redan nu fyllt en resväska (23 kg) som mamma kommer ta med sig hem efter att vi har rest runt här nästa vecka. Och just nu håller jag, Jelena och Ronja på att göra en scrap book för Niki, eftersom sista gången vi träffar henne kommer vara på fredag kväll, då hon har en avskedsmiddag hemma hos sig. Sedan åker hon hem. Så idag stack vi till Boots och skrev ut ca 90 kort på oss och Niki. Sedan stack vi hem till Jelenas och bestämde hur vi vill klistra in fotona i boken och vad vi vill skriva in den. Imorgon eller torsdag skall vi förhoppningsvis göra klart den helt, så vi kan ge den till henne på fredag. När vi satt och fixade med scrap booken, så tänke jag för mig själv, att detta måste ju ändå vara en av de bästa gåvorna man kan ge någon. Och det sammanfattar vår tid tillsammans så himla bra. Jag har också köpt en scrap book, men jag har bestämt mig för att skriva ut bilderna hemma i Sverige, med min egna skrivare, så det blir billigare än att skriva ut dem på boots. Dock skall jag ta med den till puben imorgon kväll och till Nikis på fredag, så att mina kompisar kan skriva in den.

Denna helg sprang iväg så himla fort och jag hade det så himla bra. I lördags stack jag på en festival i Newbury, en festival som Vodafone anordnade för välgörenhet. Jag stack dit med Ronja, Malta, Ali, Alis mamma och hennes pojkvän, Alis lillasyster och Storebror med sin flickvän och deras barn. Festivalen var väldigt barnvänlig med en massa roliga aktiviteter och naturligtvis var vi mer barnliga än barnen och ville prova på allt från sumobrottning till hinderbanor. Anledningen till varför vi stack till festivalen var för att Ali jobbar för Vodafone, i Newbury och han sålde festivalbiljetterna till oss. Han berättade för mig att Vodafone var först med mobiltelefoner, och deras första mobilsamtal (alltså det första mobilsamtal som någonsin gjorts i historien) var från Newbury (precis där han jobbar) till London. Så himla coolt!

På kvällen stack jag hem för att sitta barnvakt. Dagen därpå tillbringade jag i London med Ronja, Malta, Ali, Niki och Nikis två vänner från Österrike. Vi började dagen med shopping. Jag köpte en långklänning, en resväska, tre par tunna hälstrumpor i nylon och två par skor (ett par vita sneekers och ett par sandaler).  Jag köpte allt på primark och betalade sammanlagt under 40 pund, vilket är sjukt billigt, med tanke på vad jag köpte. Efter all shopping gick vi bara runt i staden och njöt av vår sista dag i London som au pairer. Ja, för så är det faktiskt. Nästa gång jag åker till London kommer det inte vara som au pair, utom som turist, vilket känns helt sjukt. Något annat som känns helt sjukt är något som jag tänkte på idag när jag lade fram min sexårings kläder inför imorgon. Då tänkte jag; detta är sista gången jag gör detta, för imorgon går han på sommarlov. Det är så mycket som är ”sista gången” nu. Och det händer så fort så jag hinner liksom inte smälta det. Jag förstår det inte riktigt. Jag kommer nog förstå det först när jag har kommit hem till Sverige och förstå då kommer jag nog börja smälta det. För just nu kör jag bara på, utan att hinna stanna upp och tänka på vad som egentligen händer och kommer hända. Men det kanske är positivt. Kanske jag inte vill veta vad som händer. Jag vill bara leva i nuet.

Det är en sådan konstig känsla jag har. Jag vill inte lämna England och mina underbara vänner. Jag vill inte lämna detta liv och avsluta detta kapitel. Men samtidigt räknar jag dagarna tills jag sitter på planet hem. Varför kan man inte ha båda delarna? Det jag längtar mest efter, naturligtvis längtar jag efter mina vänner och familj, men jag saknar verkligen efter att vara ”hemma”. Att kunna strosa omkring precis som jag vill, kunna äta av all mat vi har i kylskåpet, kunna bjuda hem mina vänner när jag vill, kunna slappa i soffan med fötterna på bordet och spela gitarr så högt jag kan och sjunga hellre än bra utan att behöva bry mig om min omgivning (mina föräldrar säger alltid att de älskar när jag sjunger och spelar gitarr, hur mycket sanning det ligger i det vill jag inte veta). Jag längtar också efter att kunna planera mina dagar som jag vill. Fastän jag kommer börja plugga (om jag kommer in) kommer jag ändå kunna styra över min tid på ett helt annat sätt.

Men jag vill inte säga farväl, jag vill verkligen inte det. Ni vet den där känslan man hade när man var liten och det var något som man inte ville göra. Då brukade jag förklara för mamma hur jag kände och om det var något som jag verkligen inte ville göra, då kunde hon oftast rätta till det och få mig att må bättre. Just nu vill jag berätta för mamma, be henne fixa så att jag inte behöver säga farväl till detta liv. Men det spelar ingen roll hur mycket jag skulle be henne om att fixa detta, för inte ens min supermamma kan fixa detta. Detta är något jag måste göra, även fast det kommer vara det svåraste jag någonsin har gjort. Men jag tar ett steg i taget. Jag har fortfarande en stund kvar.

Ha dé!