God kväll

Ikväll tänkte jag skriva ett blogginlägg om hur det känns att ha knappt tre månader kvar här i England. Jag kan härmed berätta att jag har köpt min biljett hem. Den fjärde augusti sätter jag mig på SAS flygplan med riktning mot Köpenhamn -> Göteborg. Min värdmamma betalade för biljetten, vilket jag är väldigt tacksam för då den var ganska dyr. Jag har börjat räkna mina helger och jag har smått panik. Det finns så många ställen som jag vill åka till och så mycket jag vill hinna göra innan jag åker hem. Under året som gått har jag hela tiden tänkt att jag har lång tid kvar och att jag enkelt skulle hinna med allt. Men tiden har flugit iväg obeskrivligt fort. Jag inser nu att jag måste prioritera. Jag kommer inte hinna med allt, inte ens i närheten av allt, men åtminstone de ställen som jag helst av allt vill se/besöka. Jag vill åka till Brighton över en helg med tjejerna (och kanske britterna om de vill med), åka och campa på ett ställe i närheten av Bournemouth och besöka Cambridge, Harry Potter World i London och Winchester Hill. Troligtvis kommer jag hinna med allt detta. Min mamma kommer hit och hälsar på mig under 10 dagar i mitten av juli och då skall vi resa runt, så då skall vi väl hinna bocka av lite ställen då också.

Jag är väldigt nervös över att åka hem. Jag är den typen av människa som ofta längtar tillbaka till minnen. Jag är rädd för att jag kommer sakna mitt liv här allt för mycket. Men jag måste inse att när jag åker hem, är allt över. Det kommer aldrig komma tillbaka igen. Jag kommer aldrig kunna ringa ronja och fråga om vi skall ses om fem minuter. Jag kommer aldrig kunna knacka på hos Jelena för en kopp kaffe. Jag kommer aldrig kunna tillbringa mesta delen av min lediga tid med mina tyska, österrikiska, franska och engelska kompisar. Visst det är ju klart att jag hade kunnat stanna ett år till, men utan mina vänner som jag har här och nu, hade det inte varit samma sak. Det känns så sorgligt. Men jag försöker att se det positivt. Jag kan åka hem med ett leende på läpparna och känna att jag har underbara minnen, som jag kommer bära med mig i hela mitt liv, med vänner som alltid kommer finnas med mig, oavsett vart i världen vi bor. Ni kanske trodde att jag skulle skriva mer om själva au pairjobbet i detta inlägg, hur det känns att jag snart skall lämna mitt jobb, men att vara au pair är inte bara ett jobb. Det är ett liv. Ett väldigt speciellt liv, som inte alla får möjligheten att prova på, eller snarare, inte alla vågar ta steget. Jag är så stolt över mig själv som tog detta steg. Om jag skall vara helt ärlig fattar jag inte att jag faktiskt har klarat det. För det är ju så, att detta år har varit mitt dröm-år, men på samma gång har det varit mitt tuffaste år i mitt liv. Mina brittiska kompisar skrattar ibland åt oss tjejer och säger att vi inte behöver göra någonting och att au pair-livet är så himla chill. Jag antar att du som läsare tror detsamma, om du själv aldrig har varit au pair. Men jag kan tala om för dig att killarna har fel. Men trots allt hårt jobb är detta steg det viktigaste och bästa steg jag någonsin har tagit och jag kommer aldrig någonsin ångra det.  

Fastän att jag är nervös över att åka hem, så ser jag samtidigt fram emot det. Jag ser fram emot att träffa släkt och vänner och att få sätta mig på en parkbänk i götet. Jag ser verkligen fram emot att få träffa min lilla hund och ponny. Dem har jag saknat något otroligt mycket. Jag vill sticka ut i skogen och springa med min vovsing och jag kan knappt vänta tills jag får galoppera ut i skogen med min söta Daffe. Och jag börjar snart tagga att börja högskolan (dock vet jag inte vart jag kommer komma in än). Det skall bli gött att börja ett nytt kapitel, även då jag ej känner mig redo för att avsluta detta än.

Det känns så konstigt att jag snart skall avsluta ett liv. För detta är ju ett helt annat liv än det jag har i Sverige. Även jag är en helt annan person här. Mina vänner som jag har här känner mig som Kajsa, den svenska, blonda, blåögda au pairen, med en väldigt speciellt humor. Här känner jag mig väldigt speciell. Hemma i Sverige har de flesta tjejer blont år, blåa ögon och liknande humor. Saker som jag vet, den typ av uppväxt som jag hade, bland röda hus, sjöar och en stat som ger dig pengar för att du pluggar, ja det gör mig inte särskilt speciell i Sverige. Men här i England, finns det ingen som jag har mött som inte blir extra intresserad då jag säger att jag kommer ifrån Sverige. Det gör mig plötsligt mer intressant. Och då syftar jag inte på vårt speciella utseende. Nej, utan det att alla verkar tycka att Sverige är ett drömland, där allt är helt fantastisk. Och att jag kommer därifrån får genast folk att ställa frågor till mig. Det är liksom ett hett samtalsämne. Här behandlas jag som en speciell individ, medan jag i Sverige känner mig mer som en i mängden. Just detta kommer jag sakna otroligt mycket. När jag kommer hem kommer jag bara vara Kajsa igen, en av alla blonda, blåögda tjejer, inget märkvärdigt. Men jag vet, att jag klarade det. Jag vet att jag har levt ett au pairliv och vad det innebär. Och det är det viktigaste.

Jag känner redan nu att det finns så mycket mer som jag vill förmedla genom detta inlägg, så mycket tankar som svävar omkring inom mig. Men just nu klarar jag inte av att få ut det ur mig. Därför kommer jag troligtvis skriva några fler inlägg liknande detta, med mina tankar om mitt år och min framtid.

Nu skall jag lägga mig och till sängs. Imorgon börjar jag 6.45 och jag taggar att få vakna upp till fredag.

Ha dé! 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Okej, om jag skall vara helt ärlig så är jag inte supertaggad på att skypea nu för tiden. Jag vill tillbringa så mycket tid som möjligt åt att njuta av min sista tid här i England. Det är mycket som fixas och planeras och dagarna flyger iväg. Jag har...

Helgen blev verkligen inte som planerat. Jo, fredagskvällen tillbringade vi hos Niki, och hon bjöd på en god middag. Det blev riktigt lyckat. Men resten av helgen blev lite spontan. Vi drog på lördagsmorgonen till West Wittering Beach. Vädret var hel...

Idag är det ingen vanlig, nej för idag är det min storebrors 22-årsdag! Grattis! Idag skall han åka hem från Prag, för han var och såg på när U21-landslaget spelade. Och jag har en överraskning som han skall få när han kommer hem. För jag gav mamma e...

Jag har haft en riktigt jobbigt vecka här i England, ja den värsta hittills. Det visade sig att jag inte bars hade en vanlig njurinfektion utan ännu värre: Njurbäckeninflammation, eller pyelonefrit. Jag vaknade upp på onsdagsmorgonen med 39,5 graders...

Hej på er. Nope jag är inte på världens bästa humör just nu. Jag hade en superkul helg med mina vänner, jag trodde att jag skulle vakna upp på måndagen med ett jätteleende, men nej. Jag vaknade tre på natten mellan söndagen och måndagen av världens r...