Idag värmde jag upp i en piké som jag fick av Anton i stockholm (en AIK-piké, men man ser nästan inte att det står AIK på den). 

Moder och dotter 

Sara, som också rider Fia, tävlade också idag, så jag fotade henne lite. 

När Sara red fram var det bara hon och två stycken Bollebygdsryttare som red fram, vilket är ganska ovanligt. 

Idag tävlade jag min sista dressyrtävling innan jag sticker till England. Tävlingen var på hemmaplan (i Bollebygd) och jag skulle tävla det svåraste programmet som jag har tävlat i år (Msv.b:2, för er som är intresserade). Jag kan ärligt säga att jag var riktigt nervös innan jag skulle tävla. Som jag sa till mamma innan tävlingen: "Nu har jag ridit i 16 år och idag skall jag samla all kunskap som jag har i väskan och använda den när jag rider programmet.". Men när jag väl kom in på banan och skulle börja rida programmet släppte jag all press och fokuserade helhjärtat på att bara ha roligt, vilket jag hade. Jag hade så galet roligt och log mitt största leende uner hela programmet.

Jag fick senare höra att folk på läktaren hade kommenterat och sagt att det såg så härligt ut att jag såg så glad ut när jag red. Jag brukar dock alltid le när jag rider (har fått för mig att det ser något prydligare ut om man ler när man rider än om man ser sur och koncentrerad ut, + att jag tror att man slappnar av mer i sin ridning då). Men idag log jag "på riktigt" och njöt som bara den! 

Jag fick inte jättebra poäng av dommaren, men ändå det bästa jag någonsin har fått på just detta program på tävling. Sista kommentaren som dommaren skrev på mitt protokoll var: "Rider trevligt och ganska bra vägar. Fia var lite orolig i munnen frö dagen." och att få en sådan kommentar gör en ryttare riktigt glad, för det får (i alla fall inte jag) så ofta. Det är som min tränare brukar säga, "om hästen har en dålig dag får du ta poäng genom att rida bra istället". 

Nu har jag och mamma stekt tacofärs tills ponnydressyrtävlingen som kommer vara i Bollebygd imorgon. Mamma lovade att hjälpa till i köket och jag skall vara sekriterare på banan (skriva det som dommaren säger). Önska mig lycka till (min handstil är verkligen ett bra bevis på att jag är naturare. Inte ens jag kan tyda den...)! 

Nu skall jag baka mina berömda kladdkakemuffins som vi skall ta med oss till tävlngen imorgon. Sedan skall jag och Pysen ta en tur ut i skogen. 

Ha dé! 

Nu sitter jag på tåget på väg hem efetr en toppen"resa" bland nollåttorna. Jag har haft det fantastiskt trevligt med gött folk, god mat och roliga visiter. Tyvärr spelade AIK 1-1 mot Djurgården, men det hindrade inte mig och Anton från att ha det bra. 

Anton började med att visa mig runt i huset, vilket skall säljas snart så han sa att det inte fanns så mycket AIK-prylar kvar. Men jag kan säga att jag fann AIK-grejer var jag än gick. ;) Detta är bara ett exempel. 

Sedan stack vi till hans gamla jobb, som han har slutat på nu eftersom han skall börja studera i Örebro nu. Och ja, han jobbade natruligtvis i AIK-butiken.

Han presenterade mig för sina gamla kollegor, vilka jag redan har glömt namnet på, tyvärr, då min talang för att komma ihåg namn fattas. 

För att börja tagga inför matchen stack vi till East och mötte upp några av Antons kompisar där. Sedan stack vi och mötte upp några fler kompisar i en park vid Råsunda. Där chillade vi ett tag, tills vi statck iväg till friends. 

Sedan var det dags för den stora matchen. Innan matchen presenterade Anton mig för en massa "viktiga" människor, men som sagt, jag och namn... 

Matchen fick starta lite senare för att det blev för rökigt på planen. 

Men, det var ganska coolt ändå. 

Vid den 26e matchminuten ställde sig alla upp och ropade Ivan Turina, en tradition som de kör med varje hemmamatch vid denna minut, fram till den 27e, för att hedra deras målvakt som tyvärr gick bort. Detta tyckte jag var otroligt fint gjort. 

När matchen var slut gick jag och Anton ut på planen och kände på gräset, vilket var i fruktansvärt dåligt skick. Sedan stack vi direkt hem till Anton, då vi inte könde att det fanns något att fira. 

Igår när jag och Anton vaknade stack vi först ut och sprang. Vi spran bland annat förbi ett stall med mysiga hästar, vilket jag tyckte mycket om. Spåren var völdigt fina och vi fick njuta av fin natur. Sedan stack vi iväg till Sollentuna Golfklubb, där Anton bjöd mig på lunch. Antoin åt ägg och bacon med stekt potatis. 

Jag beställde rimmad lax med dillstuvad potatis, vilket var galet gott. Det var ett otroligt mysigt ställe att luncha på. 

Sedan stack vi till Edsviken och gick längs med vattnet och kollade på båta och utomhusgym. Sedan statte vi oss vid vattne och njöt av vädret och vår ledighet. 

På vägen hem stannade vi och handlade mat som vi skulle ha till maiddagen på kvällen. När vi gick förbi djuravdelningen ropade Anton, men Kajsa titta, hunden på bilden ser ju precis ut som Pysen. Så jag var bara tvungen att ta ett kort. 

Hemma väntade lite bärs och cider. Vi njöt i solen fram tills kvällen drog in mot Sollentuna. 

När vi skulle börja laga maten upptäckte jag att det stod "Kajsa" på micron. När man har ett namn som är såpass ovanligt som "Kajsa", så reagerar man alltid varje gång man ser eller hör det. 

På menyn stod; Entrecote med hasselbackspotatis. Anton stod för grillen och jag stod för potatisen. Men efetrsom han fick vänta medan köttet blev klart så överraskade han mig med att tända en massa levande ljus och duka fint vid bordet. Det var jättemysigt! 

Idag stack jag och vi iväg till Antons pappas jobb och sa hej då till honom och han gav mig lite presenter (vilket Anton också gjorde). Vi hälsade även på hans pappas kollegor och sa hej då till dom. Alla var så himla trevliga där, vilket gjorde mig väldigt glad. Sedan skjutsade Anton mig till Centralstationen. Det kändes konstigt att säge hej då, för jag vet nu att det var sista gången vi träffades innan jag flyttar till England. 

Jag är så nöjd med denna resa. Det var bara synd att tiden gick så fort... Nu skall jag luta mig tillbaka på tåget och läsa en bok. 

Ha dé! 

Tjenare!

Nu sitter jag på snabbtåget mot vår vackra huvudstad. Ikväll är det DERBY! Det skall bli riktigt roligt, framför allt om AIK vinner. Då kommer Anton (min stockholmskompis) bli väldigt glad. Jag tror inte att det kommer bli så mycket bloggande när jag är där, men jag lovar att slänga iväg ett gött inlägg när jag siter på tåget hem igen, på fredag. Tills dess, Ha dé! 

Idag har jag och farsan lagt klart golvet i rummet som vi höll på med igår. Men vi kände att när vi ändå hade farten uppe, kunde vi lika gärna fortsätta med att lägga golv i vår vinkällare, vilket vi också blev klara med. 

Alla möblerna är ärvda av mormor och morfar. Sofforna är hur sköna som helst.

Älskar utsikten mot sjön! 

Vinkällaren

Vad vi har kvar att göra på rummen nu är tak- och golvlister samt fönsterkarmar i det stora rummet. 

Nu skall jag ut i skogen och springa med Pysen, sedan packa inför Stockholm, som jag sticker till imorgon, och efter det stciker jag till stallet och rider fina Fia. 

Ha dé! 

Det första jag fick se när jag kollade på mobilen nu när jag vaknade var "Skådespelaren Robin Williams hittad död". Jag kan inte förstå att det är sant! Han var en sådan fantastisk skådespelare och berörde mig i filmer under hela min uppväxt. 

Polisen tror att han tog livet av sig, vilket är fruktansvärt. Han har tydligen lidit av svår depresion och har tidigare kämpat mot alkoholmissbruk. Förhoppningvis mår han bättre där han är nu. Vila i frid. 

Jag glömmer aldrig när han spelade Mrs. Doubtfire. Det är en av de bästa feel good-filmerna jag någonsin sett. Jag kanske skall se den idag. Det regnar "hundar och katter" utanför mitt fönster, så det passar bra. 

Ha dé! 

Nu tänkte jag skriva lite om varför jag har valt att jobba som au pair i just England. Ja, jag har många kompisar som antingen har varit eller skall jobba som au pair i USA, men sedan första gången som jag var i England (drygt 7 år sedan) har jag haft en liten förälskelse för detta underbara land. Förutom den underbara dialekten som de pratar, och som jag mer än gärna vill ta efter, gillar jag de vackra landskapen blandat med dess unika och stora städer, kulturen (vilken jag vill lära känna ännu mer när jag bor där!) som har sin unika touch, men som i många sammanhang kan påminna om den svenska, vilket jag anser skapar ett familjärt utbyte. Just detta och det faktum att England och Sverige ligger så nära varandra geografiskt får mig att känna mig lite lugnare. Det går fårt för mig att åka till England och jag kan ta mig hem till Sverige snabbt om jag skulle behöva/vilja göra det (tex. på min semester osv.).

Sedan är det den där brittiska känslan som jag vill lära känna mer och ta del av. Ni vet säkert vilken jag pratar om. Den där som man får när man kollar på brittiska serier, så som morden i midsomer och kommissarie Lynley mfl. Nu är det inte morden jag pratar om, men förstår ni vad jag menar? Mysiga hus och vackra landskap, och icke att förglömma; brittiska pubar. Ja! Jag längtar som tusan efter att få inleda en kväll med tjöt och öl på en riktig brittisk pub! 

Och om vi går tillbaka till det där med kultur. Jag vill uppleva musiken, fotbollsmatcher när de är som bäst och naturligtvis de brittiska stallarna. Tänk att få rida i Hyde Park! Och kanske viktigast av allt; MATEN! Jag vill äta allt som man kan tänkas äta i England. Jag brukar ofta skoja och säga att mat är meningen med livet. haha.. 

Jag skall inte skriva för mycket nu. Jag kommer säkerligen skriva ett nytt inlägg en annan dag om varför jag vill vara i just England och jobba. Men nu räcker det med detta för idag. 

Ha dé! 

Hej!

Denna dag har gått riktigt fort! När jag vaknade stack jag ut och sprang i skogen med Pysen. Jag brukar försöka springa några kilometer om dagen (och nej jag är inte hurtig för det. Några kilometer, inte mil). Anledningen till att jag springer regelbundet är dels för att jag vill att min hund skall må bra, vilket han gör när han har fått springa av sig i skogen, och dels för att jag har så fruktansvärt mycket tankar i mitt huvud, vilka jag känner att jag kan kontrollera mycket bättre om jag får träna ute i skogen, ensam med min hund. Jag tänkte inte hålla ett tal om varför det är bra att röra på sig, för det vet ni lika bra som jag. Det är faktiskt så att jag mår väldigt mycket bättre om jag får springa. 

När vi kom hem igen efter vår joggingtur gick vi raka vägen ut på vår brygga. Det är så skönt att bo precis vid sjön, framför allt när man är helt genomsvettig en solig sommardag som denna. 

Resten av dagen har jag spenderat inomhus. Jag och farsan lade golv i ett av våra rum idag. Det blev jättefint! Men vi blev inte helt klara, så vi skall göra klart det sista imorgon. Jag blir så glad av att se att just detta rum snart är färdigt, för det har det finaste "läget" av alla våra rum. Det är riktat mot sjön och har stora fönster, så när man sitter där inne i soffan ser man ut över sjön. Ni skall naturligtvis få bilder på det när golvet är klart imorgon.   

Senare ikväll skall jag skriva ett inlägg om varför jag vill jobba i just England. Vi ses då. 

Ha dé! 

Hej på er. 

Idag skall jag, som jag lovade igår, skriva lite om varför jag har valt att flytta till det regniga landet England och ta hand om barn. Men jag har så himla mycket tankar om detta så jag tänkte skriva två inlägg istället för ett. Och jag börjar med att skriva ett inlägg om varför jag vill vara au pair. I eftermiddag tänkte jag skriva det andra inlägget, det om varför jag vill vara au pair i just England. 

Ja, varför vill jag jobba som au pair? För mig är svaret på fråga ganska enkel. Varför inte? Det finns otroligt många ungdomar i min ålder som tillbringar ett sabbatsår på ett jobb som de vantrivs på. Där de får ångest varje gång de skall iväg tidigt på morgnarna, har svårt att sova på nätterna och tappar gnistan i sin tillvaro. Ni som är vuxna och läser detta tänker nu troligtvis "Men det är ju så arbetslivet är. Det är inte samma sak som skolan.". Ja, jag har fått höra detta många gånger under min skoltid. Men jag är inte redo för det än.

Jag har sommarjobbat flera sommrar i rad nu och jag vet hur det är att gå upp tidigt på morgonen. Och jag skall säga att jag klarar det fint under några veckor. Jag försöker tat vakna med ett leende på läpparna och bemöter arbetskamraterna med vänliga hälsningar, oavsett om de är sådana personer som ger ett leende tillbaka eller inte. Jag vet att detta är viktigt för att få ut något betydelsefullt ut ur varje dag, att få energi. Energi är något som jag troligtvis kommer prata mycket om i denna blogg, för jag har äntligen lärt mig hur viktigt energi är för att leva ett lyckligt liv. 

För att komma till sak; jag klarar av att sommarjobba några veckor, troligtvis för att jag vet att det endast är under några veckor. Men jag är som sagt inte redo för att ha ett fast jobb här hemma. Jag är för ung, för rastlös och har allt för stor livslust för att göra liknande saker varje dag i ett år, och än mindre i resten av mitt liv. Och jag vet att det finns många jobb där man inte alls gör liknande saker varje dag. Men oftast behöver man en längre utbildning, eller flytta från landet för att få detta jobb. 

Att få bo i en familj i ett helt annat land och ha som jobb att ta hand om barn tror jag därför kommer passa mig perfekt. Men naturligtvis bör man trivas med att vara med barn för att detta jobb skall passa. Och det gör jag. Jag älskar barn! Jag har alltid tyckt om barn. Jag brukar säga att jag har tyckt om barn enda sedan jag själv var ett barn. Det troligtvis viktigaste som gör att jag trvis så bra med barn är att de är så oskyldiga. De vill ingen ont och de sprider riktig kärlek runt omkring sig. Med riktig kärlek menar jag att de inte försöker krysta fram leenden eller snälla ord för att de känner att de måste göra det. Tänk dig att du får en go och varm kram från en liten pallevante, i jämförelse med en stel, kall "artighetskram" från någon vuxen, som egentligen hellre skulle vilja skaka din hand. Förstår du skillnaden? 

Barn är även ärliga med andra känslor än kärlek. De visar även när de är arga eller ledsna över något, istället för att gå och bära på det, inom sig. Just detta är något som jagavundas barnen. Under hela min uppväxt har jag, precis som de flesta andra i vårt samhälle, fått lära mig att hålla negativa känslor inom mig. Jag vet att både jag och människor runt omkring mig, hade mått mycket bättre om jag kunde få skrika av mig lite när jag är upprörd över något eller gråta ut ordentligt när jag är ledsen. Men jag klarar inte av att göra det, för det är "fel". Som "vuxen" skall man klara av att tygla sitt humör, vilket jag tror att väldigt få människor på denna jord egentligen klarar av att göra. För vad betyder det egentligen att "tygla sitt humör"? Tyglar man sitt humör när man håller jobbiga saker inom sig och går runt och är ledsen/deprimerad, istället för att skrika och gråta lite, och sedan vara glad igen, som barn? 

Vad jag även gillar med barn är att de är just det, barn. De leker och busar, springer om kring och är fyllda med energi. Men viktigt att komma ihåg är att alla barn är helt unika individer, var och en för sig. Vissa barn är tysta, vissa är mer högljudda. Vissa är blyga och visa är mer utåtriktade. Något som jag tycker är mycket viktigt är att man lyssnar på barnen. Både på vd de säger munligt, men även på kroppspråk. Barn har förmågan att utnyttja sitt kroppspråk extra mycket, eftersom deras ordföråd i regel är mindre än hos äldre. Det är något som jag vill lära mig mer av under min tid som au pair. 

Nu låter det kanske som att jag tror att mitt kommande år kommer vara som en dans på rosor. Det tror jag verkligen inte! Jag vet själv om att det troligtvis kommer vara riktigt tufft. Jag skall ju trots allt ta hand om tre barn som är 2, 5 och 7 år. Många vuxna har skrattat åt mig och trott att jag kommer ha en skitår i England för att det är fruktansvärt att ta hand om tre barn i dessa åldrar. Men vad dem inte vet är att jag älskar utmaningar, jag älskar barn och jag ger aldrig upp. Jag gör alltid mitt bästa och det kommer jag även göra i England! Jag har många gånger fått höra folk säga att de inte fattar hur jag klarar av mitt komplicerade liv, med massor av sporter, med hund och hästar, med en massa vänner som jag alltid vill tillbringa mycket tid med, min familj som jag inte heller vill lägga åt sidan och att alltid prioritera skolan högt. Mitt tips är att alltid försöka göra sitt bästa och våga misslyckas. Och om jag faller vågar jag alltid hoppa upp i sadeln igen. Man har inte förlorat förrän man har gett upp! 

Jag tänkte avsluta detta inlägg nu, men jag kommer säkerligen komma på många fler anledningar till varför jag har som dröm att få vara au pair. Men det tar jag då. 

Ha dé!