Idag tänkte jag skriva ett inlägg för er som funderar på att bli au pair, men vill veta lite extra detaljer om hur det verkligen är. Förhoppningsvis kan jag besvara några av era frågor. För jag vet att jag själv hade en massa frågor innan jag stack iväg. 

 

Först av allt: Det låter kanske konstigt att jag börja med att säga detta men; Ingen som inte har varit au pair kan helt och hållet förstå hur au pair-livet är. Det går inte att förbereda sig på det. Saken är den att man helt enkelt varken känner sig själv eller den nya miljön tillräckligt bra för att kunna förbereda sig på vad som hända skall. Man blir familjär med en slags hemlängtan, vilken inte är den vanliga typen av hemlängtan som ni säkert har upplevt någon gång i era liv. De dagar som jag har haft hemlängtan har det inte riktigt varit att jag längtar hem, utan snarare att jag längtar efter saker som jag är mer familjär i. Det kan ofta vara att jag känner att jag längtar tillbaka till min barndom ("barndom" säger jag som bara är 19 bast), då jag inte hade några bekymmer och livet flöt på hur enkelt som helst. Och jag vet att jag inte är ensam om att känna detta. Alla au pairer som jag pratar med har någon gång (vissa oftare än andra) känt precis likadant. De säger alla att det är en typ av hemlängtan som de inte har känt innan, men som är svår att beskriva. Något som är väldigt tydligt är att det alltid är när man har som minst att göra som man får denna hemlängtan. Man går in i en fruktansvärd depression och får nästan panik. Men så fort man håller sig aktiv igen (antingen jobbar eller träffar kompisar) försvinner dessa känslor igen och man känner direkt att man aldrig har varit lyckligare under hela sitt liv. Jag tycker det är så himla gött att min hostmamma är så underbar som hon är. För hon vet precis när hon skall tvinga iväg mig att träffa kompisar. För om jag väl har börjat komma in i denna depression så säger hon alltid: nej nu Kajsa måste du allt sticka ut och ta en kaffe eller något med dina kompisar. Jag ser på dig att du behöver det. Och det är inte så att jag blir grinig eller sur när jag känner så. Nej, jag håller humöret uppe och ler hela tiden, men hon känner av det ändå. Jag tror det är för att de har haft au pairer innan och de vet att alla känner likadant. 

 

Det är så otroligt hur mycket jag lär känna mig själv för var dag som går. Jag trodde aldrig att jag kunde påverkas såhär mycket av vad jag gör och jag trodde aldrig att jag var så sällskapssjuk som jag är. Men det är som sagt inte bara jag. Utan alla au pairer som jag har träffat säger exakt samma sak. Och det är väldigt skönt att veta att man inte är ensam. Vilket leder mig in på punkt nummer två: kompisar 

 

Du är sjukt beroende av dina au pair-kompisar. De blir en extra familj. Du kommer ha din familj där hemma i Sverige, din värdfamilj och din tredje familj är dina kompisar. Och utan mina kompisar hade jag inte klarat mig. Vi kan prata om allt mellan himmel och jord. Och vi stöttar varandra till 100%. En av mina vänner skall byta familj för hon trivs verkligen inte. Så jag frågade min hostmamma om hon kunde höra med en väninna om deras familj kunde tänka sig att ha en au pair, och så var det kirrat. Så nu kommer min kompis troligtvis byta till den familjen efter jul. Och det är bara ett exempel på hur vi stöttar och hjälper varandra. 

 

Punk nummer tre; du lär dig uppskatta allt och alla som någon gång fått dig att le. All från din svenska familj till det där mattelektionerna där du kände att allt bara flöt på. Man tänker så himla mycket på allt när man är här. Och saker som får dig att må bra, men som du innan har tagit för givet börjar du uppskatta. 

 

Fyra: det kommer vara stunder då du älskar livet något otroligt. Vissa dagar vaknar jag upp och känner att; herregud hur kan jag få ha sån tur att få vara här och leva min dröm? Min värdfamilj är helt fantastisk, jag bor i ett underbart hus i en jättemysig brittisk by, jag har sjukt underbara kompisar och jag får även chansen att plugga på ett grymt bra college med en lärare som älskar sitt jobb och brinner för att hjälpa oss elever. 

 

Jag skrattar något kopiöst mycket här i England. För er som känner mig så vet ni att jag oftast är väldigt glad och skrattar för det mesta. Men jag kan lätt säga att jag aldrig har skrattat så mycket som jag har här i England. Jag skrattar så jag får ont i magen flera gånger om dagen. Barnen är såå roliga, mina hostföräldrar har bästa humorn och så även mina vänner. 

 

Fem: jag har blivit så mycket mer spontan i allt jag gör. Och jag tror detta har att göra med att jag vill får ut så mycket som möjligt av min tid här. I Sverige var jag den som alltid ville planera allt i minsta detalj. Och om någon kom och frågade mig om jag ville gå ut i slutet på veckan och dra till en klubb eller kanske en fest så svarade jag ofta nej för att jag tyckte att det var för kort varsel, även om jag inte hade något speciellt inplanterat. Men nu bestämmer vi ofta samma dag eller till och med samma kväll vad vi skall göra på kvällen. Jag och tjejerna brukar skriva i vår whatsApp-grupp varje morgon och bestämma vad vi skall göra under dagen och kvällen. Och jag tycker det är helt underbart, för då blir det av att man gör en massa saker och ser en massa nya ställen. 

 

Ja, jag kan fortsätta att skriva en massa, men här har ni lite i alla fall om hur livet är. 

 

Ha dé!